”Varde ljus!” sade far & gav mig hela
natthimlen. Jag var tillbaka från avdelningsdöden som en recidiverad, håglös,
påsögd & gråskinnad Lady Lazarus i koboltblå poncho, lät den svarta
tillhörighetssäcken dunsta mot golvet & wow-blickade upp mot taket i
sovrummet. Hundratio självlysande ledstjärnor. ”Kom ihåg att det aldrig blir
riktigt mörkt” sa han & harklade bort lite av stämningen. ”För ja, ljus
finns det ju alltid. Om man bara tittar efter. Eller nåt sånt.”
Pappa, även om det var väldigt rörande att höra
tafatta & trevande metaforer ur din vikingastrupe så lyser inte stjärnorna
hur mycket jag än släcker ner. Kan himlen vara defekt?
