Jag har aldrig drömt om diamanter, jag har aldrig drömt om guld, jag har drömt för att få vila en stund från ärenden och skuld.

En wallflower. Syrenfärgat stoft i blå bussarong.  En vingbränd tjocknäbbad korp som kastar förtörnade blickar på hultaduvorna. Jag är miss villblinåtstort i lundbyskala som krökar på ryggen när någon upptäcker att jag finns. En viskning man lutar sig närmare för att höra & besviket konstaterar att nä, det var ju inte ett dugg intressant det där.

Och jag trängtar efter att gå vilse i skiougen. Vill ha min exil i ochre & mitt norrländska vemod mossgrönt. Vill falla mjukt mot lingonsnår. Vill doppa tårna i svarta tjärnar & inte slukas av Det Stora Blå. Är apan som tar med mig dansskorna &

flyr över ängarna, bort från borjeouisen som smackar med sina beaujolaisfuktiga läppar, viftar med portmonnäerna & skriker efter mer.

Det är på riktigt, huset. Mitt i ett ruhigt ingenstans står det präktigt falurött & väntar på att jag ska midnattstassa över fiskbensparketten i raggsockar, vira in mig i en qulitad filt & dricka varm honungsmjölk på farstutrappan. Ja, här ska vi nog få det fint säger jag, tvinnar en spröd guldlock mellan fingrarna & betraktar min nya, magnifika Mattisborg.  Pappa bara grymtar något till svar. Något opassande realt som hänger sig kvar i novemberluften som en illavulen och illaluktande disktrasa på tork & jag vänder bort ansiktet från hans spleen,

betraktar naturens grandezza & vildvittrorna som flaxar över trädtopparna; som ett löfte om att snart få höra deras ”syns inte...finns inte!” genljuda mellan barrträden & kunna replikera med ett ” Nä, och tacka fan för det!”.

Här är det jag som är hermelinen.

Apan som inte behöver likna dig.

Och jag ska dansa i myrmark tills benen ger vika.

Läs även andra bloggares åsikter om flykt, frid, foto,