Bra Initiativ av Ordhora:
"Nu är den svenska artikeln om
BDD på wikipedia utökad och redigerad:
Bland annat denna del har jag
lagt till:
Dysmorfofobi (BBD) kallas
ibland för "inbillad fulhet", vilket är en felaktig benämning av
sjukdomen. Denna benämning sätter vikt på att den upplevda defekten är
inbillad, vilket i sin tur antyder att störningen anses vara en störning på
grund av denna inbillning. I själva verket innebär dysmorfofobi (BBD) förenklat
att den drabbade felriktar sin ångest mot sitt utseende. Utseendet är alltså
egentligen ingen faktor i denna sjukdom.
BDD är
ingen diagnos som jag gärna skyltar med. Att ta det i mun är lite grann som att
kräkas upp lasagnelunchen mitt i skolmatsalen & stå kvar där med tårar i
ögonen & skamblossande kinder. Att bara vänta på att de in total fucking chock-tysta
& storögda ansiktena ska bryta ut i masshysteriskt ett flabb eller respektfullt
vända bort blicken & svälja alla bitande kommentarer som bränner på tungan.
[För herregud, är människan helt från
vettet? Inbillar hon sig verkligen att hon lider av inbillad fulhet?] Generell
ångest är en rätt rumsren emotionell dipp. Det är något jag kan ta upp vid
middagsbordet medan jag lassar på mer kycklingwok & helt sonika basunera ut
att ”Alltså fyfan vilket vrak jag var imorse. Jag var tvungen att trycka i mig
en halv karta Sobril innan jag ens pallade att ta mig ur sängen.” Men BDD. Det är
en offentlig avrättning. Som att stapla upp en hög med tegelklossar & säga
till folk att ”Varsågod och ta en sving. Försök att träffa mig där det gör som
ondast!”.
Och de
allra flesta människor tror fortfarande att BDD i stort sett bara handlar om
grova vanföreställningar och att ingen läkare sätter diagnosen Dysmorfofobi på någon som ”är ful på
riktigt”. Kanske erinrar dom sig om den där gången dom läste rubriken ”JAG
TYCKER ATT JAG ÄR FUL” på aftonbladets förstasida & såg en bild på en
bedårande vacker tösabit & kanske var det just då som dom skakade på
huvudet & förstod att hela den här BDD-grejen är en ren
inbillningssjuka, exklusiv för riktigt ögonsköna, tragiska fall som går runt
& tror att dom tillhör den anskrämliga sidan av jordens befolkning. Att man
måste vara helt flawless för att kunna stämplas som dysmorfofobiker.
Och jag,
jag är också De Allra Flesta Människor.
För det mesta.
Jag tycker inte att jag förtjänar rätten att
kallas för sjuk & jag tycker inte att jag förtjänar att bli frisk från en
sjukdom som egentligen aldrig tillhört mig. Mitt lidande är en naturlig jävla
påföljd & jag ser det som den självklaraste saken i världen att jag år
efter år måste undvika alla former av sociala relationer & tillställningar.
Det står mellan två saker & två saker allenast; plastikkirurgi eller döden.
Kloka
ord från Malins Mamma på BDD-forumet:
"BDD är ingen diagnos som jag gärna skyltar med. Att ta det i mun är lite grann som att kräkas upp lasagnelunchen mitt i skolmatsalen & stå kvar där med tårar i ögonen & skamblossande kinder."
SvaraRaderaRätt i prick. Älskar din fantastiska förmåga att sätta ord på saker ger mig gåshud.
Jag vet att jag berört ämnet nån enstaka gång på min blogg å det har alltid slutat med att jag raderat inlägget, dels för att det genererar kommentarer som ger mig ännu mer ångest (typ "men awwhwhwhwh du som är så fin, hur kan du säga nåt sånt????? sluta", man ba mm för jag skrev detta för att jag vill ha kommentarer om mitt utseende. Nej.) å dels för att det är, som du skriver, så jävla skämmigt. Jag vet ju att reaktionerna på detta blir att personen som läser detta tänker "hon har bara dålig självkänsla å vill ha komplimanger" eller (denna är vanligast förekommande, enligt magkänslan: ) "HA! skulle hon ha BDD? Hon är ju bara ful på riktigt.".
Å allt detta gör ju allting så himla mycket värre än det redan är. För jag inbillar mig att om en kan prata om något så neutraliseras det. Måste en dölja något för omvärlden, pga skamkänslor, växer problemet till något ännu större.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta men ibland är det skönt med ordbajseri, särskilt när det berör ämnen som är intressanta. Oh, well.
BDD är inte bara inbillad fulhet, de kan vara en existerande del även, tex någon som bivit brännskadad kan också få det. och om du gör plastik operation kan de ota bli värre blir du nöjd så flyttar du problemet. blir du inte nöjd får du fler problem. man hittar nya saker hela tiden å alla dessa saker ser inte alla
RaderaDin förmåga att sätta ord på saker ger mig gåshud, alternativt: älskar din förmåga att sätta ord på saker.****
SvaraRaderaMichaela: Först och främst, tack så himla mycket :)
SvaraRaderaOch för det andra kan jag säga...alltså precis. När man tar upp sin problematik så slår det oftast fel båda vägarna, antingen så får man bara ännu mer ångest för att folk, på riktigt eller i ens eget huvud, antyder att man nog inte har BDD för att "Men hallå....du ser ju faktiskt inte direkt bra ut?", eller ger komplimanger som också får en att må dåligt på så många sätt ( 1. "Tack, men du vet inte hur jag ser ut på riktigt". 2. Man känner av den där jävla utseeendehetsen ännu mer. 3. Känslan av folk tror att man bara fiskar komplimanger.) Jag vill inte ha några kommenterar om mitt utseende, jag vill liksom inte att det ska definiera mig och jag vill helst inte kommentera andras utseenden heller. Att säga att någon är fin som person tycker jag är en mycket finare komplimang än typ " Åhh vad du är söt!"
Åh exakt. Jag har reflekterat otroligt mycket över detta den senaste tiden och upptäckt hur mycket jag själv påpekar andras utseende. Å det känns faktiskt himla onödigt, även om människan i fråga kanske är jääättefin på bilden så är det precis som du säger en mycket finare (och framför allt något en kan leva på cirka tusen år längre?!) komplimang att få höra att en har en fin personlighet.
SvaraRaderaAll denna utseendehets gör mig tokig. Å ändå är jag en del av den.
Michaela: Jag är ju också en stor del av utseendehetsen, trots att den gör mig förbannad och skogstokig och blue :S Kan ju förtydliga att jag egentligen inte tycker att det är större fel att ge komplimanger angående någons appearance, när det är på... sin rätta plats liksom. ( Fel plats är ju helt klart att som psykolog tex genomgående börja granska och kommentera någons anletsdrag när denne tar upp att hen möjligtvis lider av BDD). Det kan säkert göra någon glad för stunden, även om komplimanger för någons sätt att vara, som du skrev, säkert går att leva på längre. Dock är jag själv märkligt obekväm med att kommentera någons yttre. Jag vet inte varför, kanske för att jag ser det som ett känsligt ämne eller något.
SvaraRaderaNä, alla komplimanger om utseendet är väl inte fel, men min magkänsla säger att det behövs en radikal förändring för att minska utseendehetsen som pågår för tillfället... Haha! Exakt det där har jag varit med om, riktigt obehagligt...dock var hon (psykologen) snabb med att släta över det hela med någon komplimang om min personlighet direkt efter.
SvaraRaderaJag är också otroligt obekväm med att ge komplimanger i verkliga livet men på da internetz går det tydligen bra. Märkligt.
Hähä, kurator av något slag: "Men jag kan ju säga jättemycket som är fint med dig! Du har ju....fina ögonfransar....och naglar!"
SvaraRadera*Bah döhh lite grann inombords. *
1. Jag har inte bett om din åsikt. 2. Underbart att du väljer just dom två saker på min kropp som inte är äkta. Hej ögonfransförlängning och lösnaglar liksom.