Jag
vet, jag vet, det är så förbaskat mossigt att stå & stampa i prosaiska
liknelser om att spela schack med döden & man kan ju sannerligen tycka att jag
borde skaffa mig lite eget stoff, lämna Hovs hallar & låta Bergman få ha
sitt genidrag ifred; men så är jag ju också en reaktivt deprimerad, håglös
& shleten jävla klyscha. Det finns inget mer att krama ur dom här svackorna,
det är urvattnat diskbänkrealistiskt trist & helt utan schvung & jag
orkar inte svepa en rosa puderpuff med transparent pärlemoskimmer över allt det
fula & banala som ryms på sextiofyra, unkna kvadratmeter.
Därför
spelar jag schack.
Därför
skjuter jag upp det oundvikliga en stund till medan jag poffar på reservoartobak
& flegmatiskt sneglar på någon grånad wallanderplåga som tevefyra spottat
ut. Igen. Om du tror att det är för att
jag är ett klenmodig, ynkligt mähä så har du helt rätt, jag måste spilla mitt
liv på mina egna ryggradslösa villkor - vilket i klartext betyder att jag vill
undvika för mycket kladd, att gå, eller hoppa, över gränsen som a bloody mess. Nej,
mitt frånfälle ska vara rougerosigt & månskensblekt schantungtjusigt. En
ruhig relief. Som att sjunka ner mot ultasoft vadd efter sin fjärde
vetetortilla med tacos & inte behöva masa sig upp igen för att ta hand om
disken. Och om du lutar dig närmare ska jag viska en hemlighet:
Jag
är så förskräckligt rädd.
Ju
mer jag matar min credostinna hjärna med andras ord om vad som händer med
medvetandet post mórtem desto tunnare
känner jag mig & det är något jag verkligen inte kan hantera.
Den där jävla
ovissheten.
Det där aha nu
fattar jag-ögonblicket som jag inte ens kan finna på Wikipedia eller Imbds Message
Boards.
Jag måste ha kontroll. Jag måste kontinuerligt hålla
blicken fäst på marken när jag går så att jag inte trampar snett eller snubblar
över något. Och självmord alltså, jag tror tamefan inte att man kan komma
längre ifrån sin comfort zone än så.
Jag önskar att jag kunde ha ett slags chickenrace
med döden istället. Att jag hade balls
& skinnbyxor i slim-modell. Att jag hade gaspedalen trampad i botten på en
Rolls Royce & pretty recklessly svischade fram genom livet i
hundranittio kilometer i timmen med ”Going to hell” på repeat i högtalarna. Jag
önskar att jag kunde flirta med min egen dödlighet med mascaraklumpiga fauxfransar
& sotade ögonlock, att jag livnärde mig på ren spirituosa, rökheroin, bomull & destruktiv
tvåsamhet
& jag önskar innerligt att kunde stå på front
row i någon sliten sex pistols-tisha, swinga ett warholvitt vildrufs &
skrälla att ”after jesus and rock n roll couldn't save my immoral soul i've got
nothing left to lose”.
Inte krypa ihop i ett soffhörn i en odörsjabbig
heltidshoodie & känna hur hjärtan slår ett dubbelslag när jag blir vittne
till en horribel kanalkrock mellan mellan Toddlers and Tiaras & Stargate
SG-1. Och absolut inte bryta samman bara för att min favoritdazs inte finns i
kyldisken & mor min går med tunga fjät över tröskeln, och nästan skamset,
säger att hon nödgades köpa en förpackning Ben & Jerry's istället.
I mangaserien Go! Go! Heaven planerar ett hajpat
rockband att på ett grandiost sätt avsluta sina liv på stage & är rätt så talande
för coolhetstämpeln som självmord fått på många håll inom japansk
kidzmuntration, och tvåtusentretton skjuter sig extremhögeraktivisten Dominique
Venner framför altaret i Notre Dame-kyrkan i Paris & mumlar något i
skägget, billig, kal komik här alltså, om att han inte vill ha någon jäkla
legalisering av gäydrägg med en vigselring runt sitt abnorma homofinger. Och Nationella Frontens ledare Marine Le Pen hyllar
denna blodspillning & basunerar ut att ” All heder till Venner vars
slutliga, ytterst politiska handling var ett försök att väcka Frankrikes folk”.
Jag är ingen kamikazecutter & vill för allt i
världen inte bilda någon netto shinju av ren leda & tristess. Mitt självmord är varken höger , vänster
eller särskilt radikalt.
Det står inte för något. Bara på något i värsta fall; en pall i hallen till exempel. Jag är inte
sporrad av att säga något viktigt om vår samtid eller peka finger & hämndgirigt
slicka igen ett konvolut med ett
maliciöst ”tji, där fick du ditt as!”.
Jag vill bara slippa att hålögt koxa på Jims Värld
& innerligt önska att jag hade ork att zappa bort både mig själv, Jim, Andy
& Cheryl.
