Och jag skiter i att svara när det ringer, det är ett långsamt sätt att bli ensam.

 Jag vet, jag vet, det är så förbaskat mossigt att stå & stampa i prosaiska liknelser om att spela schack med döden & man kan ju sannerligen tycka att jag borde skaffa mig lite eget stoff, lämna Hovs hallar & låta Bergman få ha sitt genidrag ifred; men så är jag ju också en reaktivt deprimerad, håglös & shleten jävla klyscha. Det finns inget mer att krama ur dom här svackorna, det är urvattnat diskbänkrealistiskt trist & helt utan schvung & jag orkar inte svepa en rosa puderpuff med transparent pärlemoskimmer över allt det fula & banala som ryms på sextiofyra, unkna kvadratmeter.

Därför spelar jag schack.  

Därför skjuter jag upp det oundvikliga en stund till medan jag poffar på reservoartobak & flegmatiskt sneglar på någon grånad wallanderplåga som tevefyra spottat ut. Igen.  Om du tror att det är för att jag är ett klenmodig, ynkligt mähä så har du helt rätt, jag måste spilla mitt liv på mina egna ryggradslösa villkor - vilket i klartext betyder att jag vill undvika för mycket kladd, att gå, eller hoppa, över gränsen som a bloody mess. Nej, mitt frånfälle ska vara rougerosigt & månskensblekt schantungtjusigt. En ruhig relief. Som att sjunka ner mot ultasoft vadd efter sin fjärde vetetortilla med tacos & inte behöva masa sig upp igen för att ta hand om disken. Och om du lutar dig närmare ska jag viska en hemlighet:

Jag är så förskräckligt rädd.

Ju mer jag matar min credostinna hjärna med andras ord om vad som händer med medvetandet post mórtem desto tunnare känner jag mig & det är något jag verkligen inte kan hantera. 

Den där jävla ovissheten.

Det där aha nu fattar jag-ögonblicket som jag inte ens kan finna på Wikipedia eller Imbds Message Boards.

Jag måste ha kontroll. Jag måste kontinuerligt hålla blicken fäst på marken när jag går så att jag inte trampar snett eller snubblar över något. Och självmord alltså, jag tror tamefan inte att man kan komma längre ifrån sin comfort zone än så.

Jag önskar att jag kunde ha ett slags chickenrace med döden istället. Att jag hade balls & skinnbyxor i slim-modell. Att jag hade gaspedalen trampad i botten på en Rolls Royce & pretty recklessly svischade fram genom livet i hundranittio kilometer i timmen med ”Going to hell” på repeat i högtalarna. Jag önskar att jag kunde flirta med min egen dödlighet med mascaraklumpiga fauxfransar & sotade ögonlock, att jag livnärde mig på ren spirituosa, rökheroin, bomull & destruktiv tvåsamhet

& jag önskar innerligt att kunde stå på front row i någon sliten sex pistols-tisha, swinga ett warholvitt vildrufs & skrälla att ”after jesus and rock n roll couldn't save my immoral soul i've got nothing left to lose”.

Inte krypa ihop i ett soffhörn i en odörsjabbig heltidshoodie & känna hur hjärtan slår ett dubbelslag när jag blir vittne till en horribel kanalkrock mellan mellan Toddlers and Tiaras & Stargate SG-1. Och absolut inte bryta samman bara för att min favoritdazs inte finns i kyldisken & mor min går med tunga fjät över tröskeln, och nästan skamset, säger att hon nödgades köpa en förpackning Ben & Jerry's istället.

I mangaserien Go! Go! Heaven planerar ett hajpat rockband att på ett grandiost sätt avsluta sina liv på stage & är rätt så talande för coolhetstämpeln som självmord fått på många håll inom japansk kidzmuntration, och tvåtusentretton  skjuter sig extremhögeraktivisten Dominique Venner framför altaret i Notre Dame-kyrkan i Paris & mumlar något i skägget, billig, kal komik här alltså, om att han inte vill ha någon jäkla legalisering av gäydrägg med en vigselring runt sitt abnorma  homofinger. Och  Nationella Frontens ledare Marine Le Pen hyllar denna blodspillning & basunerar ut att ” All heder till Venner vars slutliga, ytterst politiska handling var ett försök att väcka Frankrikes folk”.

Jag är ingen kamikazecutter & vill för allt i världen inte bilda någon netto shinju av ren leda & tristess.  Mitt självmord är varken höger , vänster eller särskilt radikalt.

Det står inte för något. Bara på något i värsta fall; en pall i hallen till exempel. Jag är inte sporrad av att säga något viktigt om vår samtid eller peka finger & hämndgirigt slicka igen ett konvolut med ett 

maliciöst ”tji, där fick du ditt as!”.

Jag vill bara slippa att hålögt koxa på Jims Värld & innerligt önska att jag hade ork att zappa bort både mig själv, Jim, Andy & Cheryl.