Perfection is a disease of a nation

Pretty hurts. Lyssna & känn, biAtch.

Post by Zugi Yuksel.

Post by Zugi Yuksel.


Grrrlpower.

▼

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som måste finnas. Någon som alltid funnits. Någon som är ens pappa.

Hur kan man möjligen komma på fler smarta formuleringar när man redan nått sitt expiry date & faktiskt inte ens orkar hoppas längre?

När man testat att ströva runt i hans grova läderkängor & sett att det inte finns några vägar kvar att gå?

Det är verkligen sant. Jag har klivit över tröskeln till hans nystart på åttio kvadratmeter, borstat av mig januarisnön i hallen & förstått att slutet är rymligt nog för oss båda. Att den har en ny fransmatta från Mio, ett inglasat köksskåp i furu med marimekkokoppar, en kristallkrona som luxuöst gnistrar i vardagsrumstaket & ett gästrum som hoppfullt är inrett med en extrabädd i fyra nyanser av rosa. Och oemotståndligt fjädermjuka king size-kuddar.  

Ifall jag någon gång skulle vilja.

Ifall jag någon gång skulle kunna tänka mig att.

Och utanför dundrar döden förbi med jämna mellanrum. På riktigt alltså. Jag skruvar på mig i pinnstolen, doppar en torr dussinkaka i mitt koffeinfria mikrokaffe & tänker att det här sannerligen är en lovande utsikt för en suicidbenägen person. Annalkande jävla norrtåg.  Precis utanför ens köksfönster.

 Tunnbrödsfrulle med rökt skinka, morgonpasset i P3, outhärdlig ångest över att ingenting blir bättre & just det.

En påminnelse om att det faktiskt inte behöver vara såhär. Att det finns ett slut, bara några stapplande steg härifrån.

Det finns alltid folk som ska någonstans. Det finns alltid folk som vill komma bort från allt, på det ena sättet eller det andra.

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som sitter framför en med en fleecepläd över axlarna & gör sitt bästa för att klämma fram några banaliteter mellan gråtattackerna.

Nej, jag bryr mig inte alls om att Thomas Szasz argumenterade för att självmord är en grundläggande mänsklig rättighet. Den fria viljan gäller uteslutande en själv när man efter en blöt kväll av besvikelser lutar sig lite för långt över balkongräcket, kraftigt berusad av tanken på att bli en av dem som fattas. Den gäller inte någon man älskar.

Någon som måste finnas där när man släppt taget om det där räcket & hjälpa en att komma ihåg att det kan vara rätt fint också, livet.

En pappa har ingen rättighet att välja döden.

En pappa har inget annat jävla val än att härda ut.

4 real, det här avsnittet är typ det bästa som hänt i mitt liv. Jag antar att det 
säger något om hur illa däran jag är. 

 *IHEARTCOSTANZA*

▼ Du liv

Jag är på väg tillbaka till fugly street. Till de lyttas Dharavi. Till mitt alldeles egna hideola Oradour-sur-Glane som jag naivt nog aldrig trodde skulle byggas upp från grunden igen. Och JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLJUFÖRHELVETEINTE, det är vad jag vill skrika när jag demonstrativt slänger mig ner mot marken & börjar dunka nävarna mot asfalten. Så att någon ska förstå. Så att någon ska torka frustrationssvett från pannan & snäsa åt mig att hålla truten; att jag slipper eländet bara jag slutar missnöjesula & börjar bete mig som folk, för tusan. Jag kan inte återvända, inte när jag strövat omkring på den helt allrighta sidan i ett par blankslitna streberskodon & tänkt att här, här ska jag skaffa mig en praktfull kåk i allra finaste trä som ingen jäkla varg kan blåsa omkull, här ska jag en dag vakna upp utan att behöva frukta att förtrollningen är bruten, att jag hålögd & ful måste sätta mig ner i askan igen & se på när alla runt omkring mig brinner. För livet. För snajdiga svängomer på baluns. För champagnerus, buskhångel, underklädernakladd & jakten på någon som passar en perfekt.

Jag överlever inte mig en gång till. Det Intet Mänskliga. Den egendomligt glåmiga, pergamenttorra & uppsvällda bedröfvelsen. Jag gör allt jag kan för att inte falla dit men det spelar som ingen roll hur många quick fixs, mirakelserum & hopes in a jar jag träget klamrar mig fast vid, jag håller på att tappa greppet ändå. Troligtvis för att jag inte har någon ekonomisk möjlighet att punga ut för en riktigt hållbar lösning. 

Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It’s all in how you carry it. That’s what matters.

Lady Dahmer skriver att det bara är män som syns & hörs och jag tänker genast på Miley Cyrus som twerkar om hela tvåtusentretton & krossar sin little grrrl next door-image med en rivningskula. Gustav Edman ska göra sitt tvåtusenfjorton mansfritt & bojkotta manliga åsikter i sitt fäjsbookflöde. Jag tror nog att jag på det stora hela föredrar mitt idiotfritt.

Min nyårsafton alltså. Den var nog mer krämig än blöt. 

Läs även andra bloggares åsikter om mansfritt 2014, nyår, foton,

Before our time is run out

Pimpat hamburgerhak i byn & det klassiska julbordet. 

Och så öppnar vi julklappar efter Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag tror faktiskt att det var vår familj som kom på den traditionen. 

 

Foodporn. Givetvis är jag originell som fan & kommer skåla in det nya året med en femtvåstart & linda in min skräck för att inte vara ett normalt TRETTIOSEX med orwellska ord som ”Sund” & ”Hälsosam”.

Funkar fint ihop med benzo & fulmoves, alternativt dampryck, framför spegeln. 

Läs även andra bloggares åsikter om jul, foton, Beyoncé,