To beat the devil

Isaak har blivit en Isabelle. Jag har varken träffat det timida, klenbyggda gossebarnet eller den rakryggade flicksnärtan men de senaste åren har familjen Axéns familjeangelägenheter nått fram till mig också, oftast över en kopp amarettokaffe med skummad havremjölk i mammas kök. Startkottet för AXÉNNYTT har alltid gått av vid ett ” Du vet..Isaak, Eva-Lenas grabb?” & medan jag brutit biskvier & tänt på gamla chesterfieldfimpar om vartannat så har mamma berättat om kollegans lilla HEN, om hur han såg sin taniga pojkkropp som en pubertal bomb som måste deaktiveras i tid, om hur han upplevde manlig behåring som en dom likvärdig med pankreascancer & hur kall han var när han mötte sin mammas blick vid middagsbordet & sa ” Om jag hamnar i målbrottet så tar jag livet av mig. På riktigt.” som om det helt enkelt var ett ofrånkomligt faktum,

något som bara måste göras.

Jag fattar liksom att hela gender dysphoria-grejen varit görtuff för hela familjen, att det inte varit lätt för Eva-Lena att se sin lilla tiger slita av sig sina ränder & kråma sig framför hallspegeln som en gussied up pussycat men det enda jag känner är pur jävla avund över att han ändå fick så pass mycket stöd att han kunde börja ömsa mansskinn & visa sig från sin bästa  [bodybuttermjuka, perfekt noppade & skimmerpudrade] sida.

Att han kunde börja forma sig själv utifrån sin egen mall.

Jag har också en mall. En drop dead gorgeous sådan. En som dom menar att jag måste släppa taget om, att det bara är en biprodukt av min så kallade BDD & att vägen till tillfriskning inte går sicksack genom Polarkliniken & Läkarhuset Norr. Jag har också stapplat ut ur den där född i fel kropp-garderoben & förtvivlat försökt förklara för mina föräldrar att de här förskräckligt osymmetriska anletsdragen inte är jag, att jag är menad att leva ett betydligt vackrare liv; typ Britt Ekland-ärtigare, D cup –fylligare, Sunset Boulevard-större & fyllt av vernissageöppningar & gratisskumpa från salongsfähiga societetsprättar med semi-backslick. Jag har med intensivvårdsslangar genom i stort sett alla kroppsöppningar fnyst åt min mammas gråtspruckna röst &

 som om det helt enkelt var ett ofrånkomligt faktum,

 något som bara måste göras,

 kallt konstaterat att ” Om jag måste fortsätta leva såhär jävla anskrämligt så kommer jag att lyckas nästa gång. På riktigt.”,

och fått höra att mina besvär går att prata bort.

Att terapi är Den Enda Rätta Vägen att gå när bagaget tynger & att just ORDEN är det enda som kan sätta anden fri. Jag måste bara tro. Tro på att psykiatrin är Ljusets Källa, tro på att KBT driver ut demoner, tro på att bekännelser gör människan hel.

Så ska en klick själavård i min självföraktssoppa ta fram schlaraffen inom mig. Så ska jag gilla läget & fetmysa med räfflade grillchips & ett rafflande På Spåret om fredagskvällarna. Så ska jag skura golv i kulverten på NUS & bara rycka på axlarna när den halvalkoholiserade slyngelmaffia som drönar runt i korridorerna om kvällarna kastar en tom spendrupsburk mot mig & vrålar ” Men plocka upp den då din feta fulfan!”.  

Så ska jag göra en storstädning bland mina krav på livet, sopa undan den där drömmen om rena drag & hiva förhoppningen om att en dag se mig om i världen & se att den ser på mig som a million dollar buck på tippen. Ja herrejävlar vilket Tralla La jag kommer uppleva när jag öppnat mina små gråstänkta gryn & insett att jag är mer än formen på min näsa, att min värld inte nödvändigtvis måste bli mindre bara för att finnarna blivit fler. Det är bara det att jag faktiskt redan vet att insidan räknas. I typ Simbaler & WoWgold.

Alltså inget som jag kan växla in mot några taffliga ”Tjena kexet, står du här & smular?” på Club Socialize.

När Isaak slog på sin stora transsexualismtrumma så lyssnade folk. På riktigt. Man bad honom inte att stoppa ner den i en ren bullshitlåda & bryta sönder trumstockarna tillsammans med sin terapeut & man skakade inte på huvudet & sa ”Nä du, en redig dos Fluoxetin ska nog göra karl av dig igen!”. Han ordinerades ingen anpassning, han behövde inte Duga Precis Som Han Är, han fick ingen bubbelgumssöt uppmaning från något strawberryblånt, ashtangayogarosigt kjoltyg på öppenvården att skriva en lista med 10 SAKER JAG TYCKER ÄR SÅ HIMLA BRA MED ATT VARA KILLE. Givetvis inte. Man skulle ju vara väldigt kort i vitrocken om man utsatte en Gidd:are för en massa lama älska dig själv-monologer & förklarade att det inte alls är hans kön som behöver korrigeras, utan hans tankar. Så varför ska jag sitta & spy ut mitt allra innersta framför någon pionjär inom inkompetens, någon tramstränad apa, någon grötmyndig kamikazeskrynklare på Ångestmottagningen som dyker ner i mina kaskader med ett enda mål: att få slänga sig med ordet tankefälla?

Inåt är ingen väg ut. Inåt har aldrig lett mig till en au pair-ställning hos någon gladlynt värdfamilj i Zürich, en semesterfling på Koh Samui eller en spontan skärgårdskryssning till Åland i Dry Martini-druckna vänners lag. Inåt är ett totalt jävla fruktlöst dead end. Där finns ingen jord att så nya tänkesätt i & inga möjligheter som blommar ut. Där botaniserar man bara bland bråte & en & annan indirekt suicidsplan, så varför tror folk fortfarande att det finns potential att finna för den som gräver tillräckligt flitigt? Att ett svettigt KBT-pass är allt jag behöver för att komma i form?

Det värsta som kan hända är inte att jag aldrig uppnår mitt ideal. Det är jag accepterar det. Att jag lägger ner min kajal & kapitulerar.

Perfection is a disease of a nation

Pretty hurts. Lyssna & känn, biAtch.

Post by Zugi Yuksel.

Post by Zugi Yuksel.


Grrrlpower.

▼

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som måste finnas. Någon som alltid funnits. Någon som är ens pappa.

Hur kan man möjligen komma på fler smarta formuleringar när man redan nått sitt expiry date & faktiskt inte ens orkar hoppas längre?

När man testat att ströva runt i hans grova läderkängor & sett att det inte finns några vägar kvar att gå?

Det är verkligen sant. Jag har klivit över tröskeln till hans nystart på åttio kvadratmeter, borstat av mig januarisnön i hallen & förstått att slutet är rymligt nog för oss båda. Att den har en ny fransmatta från Mio, ett inglasat köksskåp i furu med marimekkokoppar, en kristallkrona som luxuöst gnistrar i vardagsrumstaket & ett gästrum som hoppfullt är inrett med en extrabädd i fyra nyanser av rosa. Och oemotståndligt fjädermjuka king size-kuddar.  

Ifall jag någon gång skulle vilja.

Ifall jag någon gång skulle kunna tänka mig att.

Och utanför dundrar döden förbi med jämna mellanrum. På riktigt alltså. Jag skruvar på mig i pinnstolen, doppar en torr dussinkaka i mitt koffeinfria mikrokaffe & tänker att det här sannerligen är en lovande utsikt för en suicidbenägen person. Annalkande jävla norrtåg.  Precis utanför ens köksfönster.

 Tunnbrödsfrulle med rökt skinka, morgonpasset i P3, outhärdlig ångest över att ingenting blir bättre & just det.

En påminnelse om att det faktiskt inte behöver vara såhär. Att det finns ett slut, bara några stapplande steg härifrån.

Det finns alltid folk som ska någonstans. Det finns alltid folk som vill komma bort från allt, på det ena sättet eller det andra.

Så vad säger man till någon som inte orkar leva längre?

Någon som sitter framför en med en fleecepläd över axlarna & gör sitt bästa för att klämma fram några banaliteter mellan gråtattackerna.

Nej, jag bryr mig inte alls om att Thomas Szasz argumenterade för att självmord är en grundläggande mänsklig rättighet. Den fria viljan gäller uteslutande en själv när man efter en blöt kväll av besvikelser lutar sig lite för långt över balkongräcket, kraftigt berusad av tanken på att bli en av dem som fattas. Den gäller inte någon man älskar.

Någon som måste finnas där när man släppt taget om det där räcket & hjälpa en att komma ihåg att det kan vara rätt fint också, livet.

En pappa har ingen rättighet att välja döden.

En pappa har inget annat jävla val än att härda ut.

4 real, det här avsnittet är typ det bästa som hänt i mitt liv. Jag antar att det 
säger något om hur illa däran jag är. 

 *IHEARTCOSTANZA*

▼ Du liv

Jag är på väg tillbaka till fugly street. Till de lyttas Dharavi. Till mitt alldeles egna hideola Oradour-sur-Glane som jag naivt nog aldrig trodde skulle byggas upp från grunden igen. Och JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLINTE, JAGVILLJUFÖRHELVETEINTE, det är vad jag vill skrika när jag demonstrativt slänger mig ner mot marken & börjar dunka nävarna mot asfalten. Så att någon ska förstå. Så att någon ska torka frustrationssvett från pannan & snäsa åt mig att hålla truten; att jag slipper eländet bara jag slutar missnöjesula & börjar bete mig som folk, för tusan. Jag kan inte återvända, inte när jag strövat omkring på den helt allrighta sidan i ett par blankslitna streberskodon & tänkt att här, här ska jag skaffa mig en praktfull kåk i allra finaste trä som ingen jäkla varg kan blåsa omkull, här ska jag en dag vakna upp utan att behöva frukta att förtrollningen är bruten, att jag hålögd & ful måste sätta mig ner i askan igen & se på när alla runt omkring mig brinner. För livet. För snajdiga svängomer på baluns. För champagnerus, buskhångel, underklädernakladd & jakten på någon som passar en perfekt.

Jag överlever inte mig en gång till. Det Intet Mänskliga. Den egendomligt glåmiga, pergamenttorra & uppsvällda bedröfvelsen. Jag gör allt jag kan för att inte falla dit men det spelar som ingen roll hur många quick fixs, mirakelserum & hopes in a jar jag träget klamrar mig fast vid, jag håller på att tappa greppet ändå. Troligtvis för att jag inte har någon ekonomisk möjlighet att punga ut för en riktigt hållbar lösning. 

Pain is something to carry, like a radio. You feel your strength in the experience of pain. It’s all in how you carry it. That’s what matters.

Lady Dahmer skriver att det bara är män som syns & hörs och jag tänker genast på Miley Cyrus som twerkar om hela tvåtusentretton & krossar sin little grrrl next door-image med en rivningskula. Gustav Edman ska göra sitt tvåtusenfjorton mansfritt & bojkotta manliga åsikter i sitt fäjsbookflöde. Jag tror nog att jag på det stora hela föredrar mitt idiotfritt.

Min nyårsafton alltså. Den var nog mer krämig än blöt. 

Läs även andra bloggares åsikter om mansfritt 2014, nyår, foton,