┼ Startskott. Startshot.

201...?

(Sō′shə-līz′) 

Sitter på Lottas Krog För Mossbelupna Gråpäron & Rullatorburna Museistycken med Mary, min schöna Marguerite, min Vingilótë,

en petite brytböna från baggis som också talar flytande ambivalens & rymmer en hel himlapäll av galaxer & spanar in faunan av diverse fluidumfördummade cliques av silverstänka               , gnäggande, slowmostorvilt.

& så händer det.

 Ett utrotningshotat unikum till radhussvennig specie som man i stort sett aldrig får möjligheten att skåda in persona smygtassar helt osnajdigt in på vårt revir; & som vi äntligen kan kryssa av som ” Det tog många krogrundor, men plötsligt, stod han bara där & häckade på vad som visade sig vara en enchanterande snortajtsynt paradigm.  Den mytomspunna ”Debattens Hotellfyllo”. En upplevelse lika thrilling som att efter år av kartläggning fångat sin första Berguv på bild.

” Jaha..och här står ni kjoltyg & är tatuerade.”               

Det sa han nog inte. Men det var i stort sett det enda vartenda ordbyte var grundad & byggt på, & nu med en höknäst dudeltopf med analysspiraler lika bråddjupa som veckorevyns personlighetstester vid bordet; den här yrroldialogen personifierad;

Så vilka avskummade stofildeviser sparar vi under ” hörenswert”?

 Vad  har dessa motpolsmarvelous praktkufar & fjäderlösa fyldehalsar som tätatättätt trängt sig in i våran coffebrejk & fjädrat upp sig i ett nonfuckingsensekluckande lärt oss förwhildade, tajgatåssiga bläcksystrar som fann varandra när vi aktade oss för att inte ramla ner i helvetesgapet?

Att det tammikukku är fascinerande, så jävla originellt, med karlskrällen som inte funnit något tillräckligt meningsfullt i livet sitt att inksmycka svallköttet med. 

 [ & man bah ” Well aren´t you a precious darling?”]

Och så.

 Visdomen som träffade oss olyckskorpar som en lätt silverlajnkaress över kinden. Just den comfortsofta, silkesfälbspunna insikt vi behövde där vi satt i vår weltschmerz & bara kände oss så himla, himla ruttna.

”Man är ju ingen dålig människa för att man har en tatuering.”

Är det inte lite grann som ett breathtaking bukowskiplåster över blessyrerna?

Och du & jag, Marguerite. Vi är sprawlande kioskvältare, en fernissad, sarkasmrizzlad bestseller. Vi är medztajmståryn om två norrländska irrbloss på varsin skumrask sida av Umeälven som yrväderspårade schvungfulla, ekvivalenta snedtramp i snön & fann varandra på hängbron mellan vår släktschism. 

Jag var helt rökt fläjegräs, en slokande bitterfibbla,

 ett sådant där äppelfnask & lågt hängande besprutad & förb!dden fruit från Jävla Klabbis; men jag hörde ett avpixlat, lentungat, wördvasst & perfekt slipat återskall från den konstgräsgröna baggisbrackiga sidan. 

En röst som kunde varit min. Som vi jävla klabbisar bara hör twise in a lifetime & som jag bara var tvungen att korsa gränsen för. Ragla på borderlinen mellan att bli lämnad eller lämna, mellan fruktan att bli avslöjad som mindre än mitt alias eller att inte bli upptäckt alls.///////?

∞

& ja, jag blev avslöjad. Du såg mig, på riktigt. Och jag såg mig själv en dag i tuschskarpa, flawlessprecisa drag, det DÄR som var jag från ett reellvinklat pinky promise att aldrig någonsin låta någon komma tillräckligt nära för att kunna discernera & peka ut som något disfigurerad. Och utan att säga något, hjertesöstra mi, lämnade jag där & då, peu à peu, oss. Drömmen om att vara. Älskad.

ditt sätt att rygga tillbaka när jag för första gången har börjat använda min röst till att skrika att jag faktiskt finns, att jag inte är ett hem. Att jag tvärtom för dig tillbaka till just de rum du lovat att aldrig någonsin slå upp dörren till igen.

Men du var värd

allt.  Skammen, tårarna, skulden över att jag bara vältrat mig i ett självupptaget malande & selfiecentersorgen över att jag aldrig riktigt kirrade att softfokussnedda & snurra blicken till vad som borde varit mer relevanta environger än min egen badrumsspegel → som åt ditt håll, min sällsporda favoritfleur & snowflake.


New shit. Bara för att: