┼ Sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.

Otyglat lurvrålsvred; ” Så du har alltså kryssat primetimeflärdiga kvarter som inte släcks ner & nightlifekysser en på pannan i f.y.r.a hela dagar & det närmaste du har kommit en sightseeing är att

 strosa omkring i en förbaskad Jula-butik?”

Well, finns det något mer enchanterande än att skönja hur alla dessa medelklasshominider bär sin freeedooom[!!!] som en casual axelryckningsaccessoar.

Sommarens Stora tvåtusenfemton: Stockholm. Globen. AC/DC.

Ja, jag var ju såklart inte där.

Det var däremot lille reservoarfar som var hygglo nog att lova att det var jag som skulle få styra hela stockholmsskuran med vinden i min syntetiskt svintosträva löskalufs ifall jag också hoppade på the Rock 'n' Roll Train. Som hade hjärta att stå där i köket, lustpuffa på en cigarr & it´s a long way to the top- teaserdingla med en valfläskbastant bunt shoppingsedlar, vilket är en rätt bisarr upplevelse

när man sitter mitt i den, fortfarande indihått flammig efter kvällens kryddkompottkatastrof till kikärtsgryta & kommer på sig själv med att faktiskt ha lite för många års kokettkompetens. Som att löjligt lätt falsettstämma in i ett Time of my Life när jag är helt idiotsäker på att m i n inte kommer skallra genom ben & märg på en arena, utan genom ett fyra minuter & tjugoåtta sekunders kort swayzehett youtubeklipp. Att svårt skenberoende femininummaskera impulsen att domdera ”Men är du helt yr i kupan karl! Vad i helskotta står du & dillar om?” med ett lättsinnigt konversationskorrekt  ”Åh alltså, en morgonsval slowwalk i Botaniska trädgården, det skulle vara SÅ himla marvelous!” .

Och när det i min lilla, lilla värld som är uppbyggd på kanskekrumbukta mig ur konversationer 

& rotad i en övertygelse att det är så horribelt jävla glasklart att mitt största framsteg i livet kommer att vara en sådan där fredagssväng över ruinerna av vad som en gång var en rastplats för den parningslystna, hwilda & hembräntutslaget blommande ungdomen & så bara raka jävla revoltörvägen hem

till mamma & pappa.

För alltså…Hallå? Sanity check? Även softlancentrifugerat hjärtesofta & true colors-glimmande förhoppningar satinspunna ur ett självuppoffrande jag aldrig någonsin skulle mäkta att praktisera själv                                                                                                                                                                                                                                                                    

kan ha en lätt oattraktiv cluelesston & befläckas av fräckheten att vifta med ett alldeles vidunderlig normomställt & priviligierat liv som fullkomligt fri –

; att faktiskt kunna bootsa upp mig & följa ett oktobermulet meningsblekt schema, att bära runt på en vardagstristess under bikerjackan medan jag regnfrusen slentrianpendeltågar mellan morgonmatt förtretspill över blaskbilliga torvbrygder & jargonga grovfrullegrymtningar i fikarummet & crispiga språngfries mellan nummerlapparna på banken.

Att bara sådär, helt jävla sonika, kunna runda butikerna i stan utan att ångestflämtande tvångsrusa fram till reflekterande skyltfönster & MVG:s övertydliga speglar för att peu à peu falla in i ett freezing mood som helt jävla crippled, ett flat out failed case av Bortom All Förtröstan.

Dessutom, att inte ens höra hur det rasslar i fickorna av massdesignade silverskedar?

Att inte ens behöva förstå hur välsituationerad jag är som kirrar att speeddäjta med ännu en Allra Finaste på Espresso House & brådskagramma frappémustascher med hashtaggen ALLRA KJÄERASTE FIKAMÖ MIN oftare än tja,

aldrig. 

Och nu kan jag ju lika gärna passa på att ta en titt på den där lilla svarta dåtten över att hinka, hacka & dela misären, bup-fostrade olycksbarn emellan:

Att inte ens vara medveten om hur förbannat flaxfödd man är som har möjlighet att fly -

ta känslan av att vilja slita loss allt jävla sensommarurlakat slappt skinn över hela kroppen & bara kuta fort som fan. In i en annan port, in i ett kvadratmetersnålt kokvråkyffe, in någons famn, ner på en högtidsskrudad soffa i praktfula & bjärta gardinlängder & så börja att tömma en knoxdosa med kodein & iktorivil över min ADHD eller Borderlinediagnos.

Om jag på något vis framstår som väldigt osympatisk vad anbelagar mina medmänniskors psykiska vedermödor så stämmer det

 alltså till fullo.

 Min misär mäktar inte med sällskap. Inget sutursammanbindat systraskap, Ingen lentungad, kelbekväm & sympatismäktande själssjukfrändskap, ingen entente som torkar tårar med stål & truppar upp sig bakom ryggen på en när man gör sig beredd att falla med blicken fäst på den allra ljusaste punkten på himlen. Min misär är ett pälsverk av sträva vargulffjun, ett vråvidunder med armarna i kors, alltid redo att slita strupen av den som tassar för nära inpå.  

Men så måste jag ju ändå säga att jag var betydligt mer nederlagssänkt & sturig över att ha missat Pistvakt & Pjäxpistols sommarturné

med en kalendariummiss på två dagar.

Och det förstås, kulturumeås stora duodragplåster Uno Svenningsson & Patrik Isaakson på Hotell Vännäs. Men vilken mediokerklok människa skulle ens överväga den enda kollektivtrafikmöjligheten att i trettio spänningsladdade minuter nattrulla in mot stan mitt bland sing – a –long- skränande, smygsnapsande,  stapplande & snavande fjortistrupper -  stridsfärdiga att vända sig om med breda simulissmajl, droppa garvbomber & avfyra maskulina skrämskottbröl?

Sommar tvåtusensjutton: debacle. 

Och insikten att jag är bättre på att gå för långt 

Än vidare.

 " jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas

som att du inte finns." 

Mood:

http://wow-fuck-you-very-much.tumblr.com/post/163619729837

Garvgenialiskt

┼ Nu med ord: Hösten kom och vi gick så långt vi kunde. Om dig, dearly.

Tvåtusensexton:

Tvåtusensexton:

∞ The legend of Zelda: Att katatoniskt arsla på svettiga miodynor nerklädd i secondhandpaltor  inställd i selektiv mutism & bara vänta på det där rescuemissionet. Och när någon räcker fram en hand självklart slå bort den i ett gläfsande & fradgande hizzy fitt för vem fan har mage att liksom bara komma fram sådär… helt JÄVLA TOMHÄNT?

∞ Varje gång jag sätter mig ner för att försöka skriva.

∞ Ekonomisk nerdatering: Verkhoyansk, som bäst.

Sommarens elbowing: Att tackla herrkönade ”Jag älskar ditt hår” med snorkastiska ” Jovars, du kan surfa in på Happy Hairs outlet & köpa det själv för hundranittionio kronor.” 

∞ Om det här med att sikta högt som habituellswängande hoppjerka: Från Factory Girl till Frances till When a man loves a women till snöyra året om till kvartingsfniss & baginboxrus & den där vargtimmesvetten när jag bezerkbumerangar blicken till explorers träshfluidum som sjunkit alldeles för mycket för vad portmonnäkronorna tillåter. Så. Nästa sommar satsar jag på rökheroin & fulskjut på hufvudstadsurinoarer.

Min nya catchphrase: ” Ursäkta för igår. Jag var lite för nykter.

t

" I´m funnier when i´m drunk. I really am. 17 years. Ironically i´m drinkin´ to be more professional. I have AA-friends that eventually had to cave in and admit that i´m funnier drunk, it fuckin´ kills them, like they have to deny their own religion. " Allright, you have a serious problem and you make jokes about it, that´s how you deal with it. But if you ever want someone to talk to...(Don´t quit tonight d0h, we have tickets to the Late Show! We have seen you sober, it´s a stubbing, awkward wreck with no self-confidence. But tomorrow, i´m up at 6 a.m...oh fuck you. It´s kind of horrifying, having the AA-guy, he who is suppose to be the mr_know_it_all telling you to your face that you carrier is depending on your disease. Kind of having your psychiatrist telling you that

Not only are the voices in your real, but THEY ARE ACCURATE AS WELL.” - Doug Stanhope

∞Vykort från en dödsbädd, detta år under svart countdowndun prestigepimpat med statusbågar.

Analysresultatet: En östrogenfrondescerandes juliprunkande underlivsvamp och en självdiagnostiserad, totalknockande släng av något så vämjeligt som

 känslor.

För någon, någon som slog till med alldeles förträfflig precision just när jag råkade befinna mig i ett väldigt utsatt men flyktigt nightlajfläge som jävligt schlaraffrosigt rosébubblade svag. För livet.

[ Va fan. Alla kan trilla tillbaka genom en enda liten snedkänsla så du, droppa det där överlägsna & självgoda flinet va?]

Såhåpp. Efter allt efterklokfassande & sökslirande & klassiska symptomscåranden så har jag liksom blivit så illa tvungen att gå ur denialm00d & acceptera att jag uppfyller alla kriterier för att vara

 Så. Jävla. Jävla. Körd.

∞ irrbloss:

” Nä vettu, hela den där grejen med poettrams slutade abrupt att vara min kopp av te den dag då jag upptäckte whiskey” kluckade jag aningen lite för självgott & höjde mitt glas bordeauxflådigt kvalletjut för att skåla undan mitt irlinkompetenta självcentrerade slowvarosmattrande mot tangentbordet som en jäkligt lönlös, hålögd krigslist när han just brassat iväg en modest fråga när jag egentligen skulle ta & ordbrodera honom något tja,

 vackert. Läs; mollifierat duvspråkbundet Prydligt flätat samman till något som känns & inom tighta filtrerade burspråkramar.  intellektuellt avfjällade karesser till fraseologi.

Nån dag. Jag lovar.

Nån dag ska jag skriva om dig, ditt jävla otuktade helvete.

< Nåväl, även om vi båda vet att det är bland det hwarmhjertligaste av kjärleksbedyringar

& att jag försöker hålla mina ord avslipsat & uppknäppt & dig lätt

derangerad & lätt fingerad till en av mina scengestalter, fast det är ett tufft uppdrag att nicka dig utan dekorationsspets & utan att ekipera dig upprizzlat i förmätna faner.

Som Mitt meno mosso & min vackraste beatæ memoriæ, du som rymmer de mest enchanterande av alla motpoler under huden, som jag skymtar i hjässevassa sentenser som Ad utrumque paratus & känns som det feelingzsprawlande, överväldigande gitarrsolot i patosråkkens himlaskriande, ännu inte narkotikaklassade skynardlegala highet Free Bird ,

 som mina near(to choose)lifeexperinces när den brittiska sångbirden Melua crecendostilar & soular Kozmic Blues som en hjärtträffsäker tour de force & jag börjar tuna ut & tacksomfansamt losta vad jag är & aldrig kommer bli,

som On The Road Again lutad mot änglastödet på din stålbåge.

Om ecologicablossande kinder & en click n´go- perpetuell bidebreeze av mentol &  dina motsolsleenden på altanen & om sjöholmtonade brännannätter nersnofsat i handstickat Cerulean blue & vallhjontronen du tindrande lyfter upp mig på, hur du lånar ut din djupt själsknutna, fingerspitzgefühlsnillerade frälsarkrans av den där Totala Friheten [man kan slita i & dra hur långt som helst men som ändå alltid kommer förbli ett ofärdigt projekt] & låter mig deuxtvinna samma feber mellan mina fingrar   Jag ska skriva om mig, hur att ta ett älgkliv över singularstrecket & förlora sig själv på okänd & otrampad terräng ibland är det vackraste man kan råka ut för,

(& att det vackra när man tittar lite närmare ibland bara är en jävla tulipanaros som man krampaktigt håller fast vid)

Jag ska skriva om krusfloret av vinylbrus, en besynnerlig trängtan efter att hårt hålla fast vid dig som min hjertemära ljungeld & lominousa norrglöd som jag inte vet vad jag ska ta mig till med & vart jag ska stoppa den.

jag ska skriva om hur jag sänkte volymen på min Ipod för att ligga vaken & lyssna på dina hjärtslag & om solkatterna jag såg i ditt kök häromdagen & jag ska skriva att dem ska vi fan behålla & veta att du är du är den enda som förstår, om alla sätt du känns på även när du ligger på andra änden av sängen eller flera rälsmil & tunnland ifrån mig, om hur våra ”jag älskar dig” kan låter exakt likadant som ”jag släpper taget”, att jag tycker om att peu à peu chiffrera  & förstå dina blickar, dina leenden - att det du inte kan uttala, ibland, men bara ibland,

 likaså är det allra värsta

någon har sagt till mig.

 Och jag ska skriva om de gånger jag pekat någonstans ut i tomma intet och viskat att ”Där. Där. Ser du? Där borta. Slutet ser liksom så uppenbart ut härifrån.”

Hur du inte ens låtsades. Ställde dig verklighetsfrånvänd för min skull. Hur du sträckte på ryggen & utan ett enda spår av tvekan eller tvivel i ditt tonfall sa att det är väll klart att du gör.

Nån dag. När allt rämnat. Nån dag som denna kanske,

(från att ha kunnat

 singularsvira fritt med ett olevt, sjukdomsfjättrat liv av dansande, haltande & jävligt otillräckliga, dervischer över tangenterna & se på solitudismen som ett tusculum av some fucking breathing spejs, en fristad att tapetsera med det kvalitetstrasiga, kittlande skins-l0stiga & fuckedupförtjusande stonemidealet;

 served ice cooled since 2 0 0 9 med vackra maximer som

”Nobody breaks my heart”,

till att bara på några få flingiga, onenightflyktiga essemesslust kvällar av ett som alldeles precis över bron till  vid för oss den bro till Terabithia blivit ett sådan där obnoxiöst, neurotiskt & suputtjutande relationsbryt som aldrig verkar sluta läcka (av billigt, rött surblask antagligen)  & som chesterfieldrossligt börjat vanebröla att

”NÄ DU DIN SATANS GUBBTJUV, DU ÄLSKAR MIG FÖR FAAN INT ALLS SÅ STÅ FÖÖR FASIKEN INTE DÄR OCH LJUG MIG RAKT UPP I TRYNET FÖR DÅ KLIPP JAG TILL DIG SÅ HÅRT ATT DU FLYGER SOM ETT JÄDRA JEHU RAKT IN I VÄGGA! NÄ MEN HÖR DU INTE VAD JAG SÄG? GE DIG IVÄG DIN FÖRGRÖMMADE JÄVLA FÄHUND!”.

Som till slut lade precis allt jag är nu i de snusgrova, härdade bjässehänder som håller fast mig precis så hårt jag önskar.

Jag sa att jag inte kommer skriva om dig förens vi börjat göra varandra illa. Så jag skriver nu.

Det här är mitt avsked som jag inte ens bryr mig om att lägga på bordet, svartklä i en royal flush av diagnonsensschletna & fyllesjuka därfördialoger. Jag bara tar mina givna hålkort & reser mig från bordet innan showndown.

Farväl,kära.

Oss,
 lite soundtrackat:

 1. Monica Törnell: Heden. 2. BAO- vår sista dans. 3. Christina Perri: Jar of hearts. 4. Melissa Horn - De 
två årstiderna. 5. Melissa Horn - du går nu.