I like being weird. Weird's all i've got.

Har skjutit en jäkla massa analogt & varit på tok för lat för att orka framkalla rullarna. Menvaddårå? Huvudsaken man poserar med en stilig & retroable kamera. Det är ju förstås det viktigaste för ens image. Can i get a Hell Yeah?

Hallå?

Brinna av under mellon;  definition:

Och nån bah

 

[ You don't love me yet]

Har glott på ” You're gonna miss me”, en skitig & oborstad dokumentär om den fallna pionjärstjärnan Roky Erickson. Reaktion: Ångest. Ångest. Och så lite mer ångest på det. Sådana här fall av wasted potential har samma effekt på mig som att råka fastna framför tvdokumentärer om maniska samlare eller husbundna, välgödda heffaklumpar – jag känner bara att oh fuck. Det är alltså det här jag har att se fram emot. Ett Kangchenjunga av vuxenblöjor & kadaver i vardagsrummet, donkenfrulle i horisontalläge & såklart tolv bondkatter som kissar lite vart dom än behagar.

Har tjutit mig igenom ännu en födelsedag. Fortfarande inget inslaget löfte om dödshjälp. Bara femtusen i kontanter & en Vivienne Westwood-väska.

Plitade traditionsflitigt ner mina höga tankar om bemärkelsedan:

 

Bara för att jag är obotligt head over heels in lööve i den här charmanta silverräven. Och nej, jag har inga farfarskomplex. Jag vill bara ha en sjukt massa vaniljsex på Viagra & att han tillägnar varenda låt han skriver till mig. Det är allt.

Förövrigt: Är inne i en period av insomnia för första gången i mitt liv. Det är minst sagt en intressant upplevelse. En sådan som får en att ta hurtiga skogspromenader klockan tre på natten & grubbla över hur man bäst maskerar ett självmord som en olyckshändelse.