You're an overpaid prophet and I'm a poor little rich girl.

[Den insikt som slår mig när jag radar upp alla mina favvofilmer & lassar i mig glass framför flatscreenen ]

▼

Rebloggar mig själv från 2008. En gång skrev Jonas Gardell ” För att se var vi sätter våra fötter bligar vi ner på stigen där vi går, för att undvika rötter och stenar som vi annars skulle snubbla över, för att följa stigens vindlingar genom markerna. Därför ser vi egentligen inte mer än någon meter i taget. Vi ser det område som våra ögon kan söka av. Vi koncentrerar oss på stigen. När vi till slut tittar upp upptäcker vi att landskapet förändrats och blivit ett annat. Medan vi var upptagna av stigen förändrades allt runt omkring, och vi märker det först när vi tittar upp” men jag måste ha avvikit från den där jävla stigen & drivit runt i cirklar för när jag tittar upp upptäcker jag att jag befinner mig i exakt samma snåriga skitlandskap som för sex år sedan:

[I över en månad har jag sett fram emot att bootsa mig ner på stan för att höra den cowboystövlade byfånen Joe Fournier dedicera kärlek & knull till sin hund Betty i rossliga Wild Turkey- toner, lyncha emofreaket ur min själ, piska mig vitt trashig & whiskeyragla alternativt linedansa fram on the countryside of life i slitna ölfläckiga blåjeans & t-shirt från reagalgarna inne på H&M. Göra en helgmakeover - vakna upp med en böjelse för lantbruk, traktorer, grisrövar och ett intresse för kulturarv & den kristna högern. Tanken var god. För god. Jag hade dessutom 4-3-2-1 vecka före gårdagen inbillat mig att det var en så pass framskriden framtid att den skulle ha hunnit glida in i den goda hälsans tecken; bringat plötslig skönhet, redneckretarderad tankeverksamhet & honky tonkig upprymdhet.

Framtiden inträffade lite för snabbt, för i slutändan var helgen bara en copycat och en i mängden av de helger jag det senaste året spenderat med avknäppt mobil & fimpade förhoppningar kedjerökandes framför datorn i ett obarmhärtigt icketillstånd, dock denna gång applicerad med både blod, tårar, pubertala utbrott & rekordet i att ha slukat ett helt paket Marylandcookies på tio minuter. Som Mark Chesnutt skulle uttryckt det: `Welcome back to heartache Country´.]

 

[Emmylou Harris - Night Flyer]

Håll käften, lampjävel.

Som du kanske redan vet är regnbågen ett optiskt fenomen & att det i själva verket rör sig om två regnbågar, en som är mindre & starkare i färgen & en som är större & betydligt svagare. Det du kanske inte förstått är att det är just det som är den bjärta skillnaden mellan min url-image Zelda & mig. Mitt alter ego som går att skönja ibland är inte nervklent  & matt. Bara helt out of her fucking mind. En ROGGBIV, morfad, schvungfull & kreativt rosig stolle med en massa DIY-skatter i bakfickan .  Hon kan ha cavorka, hon kan vara en otuktad sköka, hon kan fara fram med plogmaskinen över ett fält med tusenskönor & sjunga att you´re gonna hear me rooooar & man kan gnugga hennes skurrila tunga med hur mycket patchoulitvål som helst utan att en enda vulgär gimmick lossnar. Zelda är luftslottet man kan bli otroligt fond of men som aldrig låter någon komma förbi & in,

och det bästa av allt är  att hon vägrar att vara sjuk.  [Störd är ett epitet hon stoltserar med som om det vore att ha en postdok  i gräjtness men sjuk, nej. Aldrig i livet.] Hon faller inte för ideal, hon panorerar nitiskt med blicken över alla sunda & hälsosamma fällor & ser därför vart hon sätter sina kängor. Det gillar jag med den zuperztintan, att hon lixom sätter sig grensle över hela samhället i sin latexskrud & kräks rakt ut över dess håriga bringa för att alla tvång att pressa sig in i en allt smalare norm står henne upp i halsen. Sparklande fontänspyor. I rött, orange, gult, grönt, blått, indigo & violett.

Hon är inte en believer . Hon tror inte på att det nödvändigtvist måste vara ett stort tightgap mellan det vi ser som imperfektioner & pur livsglädje. Att ett flawless appearance & det allena är lika med en non refoundble biljett till himlen.

Men jag tror. Söker igenom allehanda skönhetsbiblar efter något kommerslöfte som kan ta mig igenom dagen & börjar tala i tungor om jag just spottat det där alldeles extraordinära som kan komma att bli min ultimata frälsning & nåd. The Great Escape From Myself. Kanske är det ett exklusivt hudvårdskit som ska göra mig ren & hel. Kanske är det en ny genombrottsinjektion som dramatisktsomfan reducerar allt från dubbelhaka, ärr, celluliter till mörka ringar under ögonen. Kanske är det en fläskig annons som breder ut sitt budskap om att ” Just nu: 30 % rea på RevitaLash Nouríche Ögonfransserum!” på en helsida.

Och det är ju såklart inte ett erbjudande jag kan låta slippra mellan mina flinka pølsefingrar.

Undertecknat

Sandra_Måste_Dö.

My heart is a lonley hunter

Yippee-ki-yay  måtherfukkker, Flunsan alltså,  

precis vad jag vad behöver just nu. Ännu en orsak att inte palla att pallra sig upp ur sängen. Och jag som trodde att jag stod över slemhosta & snorpapper, att mina virusdefinitioner alltid var uppdaterade & att baciller liksom rann av mig lika lätt som smicker. Det värsta är inte att eländet bryter ner mig fysiskt, utan psykiskt; jag har verkligen blivit en velourshmuck, ett blödigt, mjäkigt & hudlöst jävla romcomvrak  som tumblrar efter notebookgifs, kramar om kudden & trånar. TRÅNAR för fan. Jag har ju lovat mig själv att hålla mig borta från sådana vekhjärtade aktiviteter, precis som jag lovat att aldrig börja skjuta eller röka crystal meth.

Det är som ett överrumplande craving efter allt som kan uppfattas som overkill and cheesy & så sitter jag där framför mintube & bölar för kung & fosterland när Celine Dion sjunger att ”Near, far, wherever you are, I believe that the heart does go on.” Så ladies and gentlemens, the unsinkable Svår!

Men jag är ju inte helt jäkla oproduktiv mellan frossbrytningarna. Jag använder min trängtan  efter att någon vacker garçon ska sitta på min sängkant & bekänna att ” I can´t stop thinking about you, you´re always in my mind, my heart, you´re in every fucking beat of me” till att gå igenom hela mitt bibliotek av lipbara chickflicks & dramaturgiskt perfekta blockbusters

och ta skärmdumpar av allt som känns.

Om inte det är en väldigt meningsfull fritidssyssla så vet jag inte vad som är. 

[Original Sin & scenen som sliter ut hjärtat] 

[Och så min cry like a little bäbjy-film "Falling sky" som i stort sett är helt omöjlig att få tag på. ]