۞ Några
linor makenofuckingnsense ---- Från batchar av raaaawwbollar med touch av strimlad
vardagsförgyllad morot till müslibars med multipower till zippåsar med methiopropamine
till synthcaine till samples av dubiösa sifferkombinationer. Så blådåren är
inte bara en smällkaramell utav ett olidligt ängstlig inwärtesrassel & ett skumt
schakt av eskapism & en latent suizidsträvan, utan upptäcker också arvnaturella
anlag av en xtremt intensivt blåögdhet.
Som
att det fanns ett tillräckligt. Som
om högtidligheter gick kryssa över som en flanerande klacksparksstoiker & bara äha förbi en tradition; för att det
förstås kommer många fler fröjdmöjligheter att carpa that diem mellan sina
händer, riva upp den som en ivrig & halysten yngling & ta in hela la
dolce snövita genom rosa sugrör. Som om jag var gjord av excellent nonstick, att
glättig & momentan kläm & fart
aldrig riktigt skulle fastna eller utkristalliseras till översvällande ,
otyglade otygscravings & skåptjackande.
Och
jag har brådstörtande brassat & bränt alla allena broar till ett långt,
förtidspensionerad liv med fönsterförtretfuldopp & en utspädd kaffeklatsch med mina
bondmissar, medikamentspanandes på den blomstrande ungdom som fortfarande har
en chans att inte vissna bort till något rutintorrt & förbrukat, som nästan
har en hel lajftime att hoppas på en bättre bellevue som ännu inte hunnit
krympa ihop till en måttligt flatterande dödsannons i dagstidningen. Inte för
att spoila men jag fortsätter leka med tändstickor & distanserar mig från
brottsplatsen.
[Veckans bästa emokombo att glo ihjäl sig på. Chillz.]
This Is the End, utan Seth Rogen & James Franco. Det här är rakt down the rabbithole, en irresponsabel, irreparabel irrgång
genom en vanvettstripp som aldrig får lämna några dagsljusexponerande mpx-smulor, smsessiga gäldhögar &
snedspår efter sig. Det här är när lammen tystnar, drar sin sista trötta
suck eller hamnar på hispan & goghar i sig gul färg. Lånad tid, det är
sådant man skriver under på ordbanken.
Speedos,
nydefinition – att kicka loss på
något som kickar ut flegmatikern ur en. Använd i en mening:” Men speedos för
fan!”. Tänk; Yalla yalla!
Och
så en slängkram av gräjtfulness till
anonälsklingen som bara sådär slängde
in en oh my husgud- $edel på mitt konto. Sänder ett såklartsvårt tack gånger
tusen på canvas blöggledes ------>
[ Bukowski. Oväntat.]
Och så göttar man ner sig i lite åldrande lördagsvisdomar:
