torsdag 29 februari 2024
tisdag 27 februari 2024
lördag 23 september 2017
┼ Sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort.
Otyglat
lurvrålsvred; ” Så du har alltså kryssat primetimeflärdiga kvarter som inte
släcks ner & nightlifekysser en på pannan i f.y.r.a hela dagar & det
närmaste du har kommit en sightseeing är att
strosa omkring i en förbaskad Jula-butik?”
Well,
finns det något mer enchanterande än att skönja hur alla dessa medelklasshominider
bär sin freeedooom[!!!] som en casual axelryckningsaccessoar.
Sommarens
Stora tvåtusenfemton: Stockholm. Globen. AC/DC.
Ja,
jag var ju såklart inte där.
Det
var däremot lille reservoarfar som var hygglo nog att lova att det var jag som
skulle få styra hela stockholmsskuran med vinden i min syntetiskt svintosträva löskalufs
ifall jag också hoppade på the Rock 'n' Roll Train. Som hade hjärta att stå där
i köket, lustpuffa på en cigarr & it´s a long way to the top- teaserdingla
med en valfläskbastant bunt shoppingsedlar, vilket är en rätt bisarr upplevelse
när
man sitter mitt i den, fortfarande indihått flammig efter kvällens kryddkompottkatastrof
till kikärtsgryta
& kommer på sig själv med att faktiskt ha lite för många års kokettkompetens.
Som att löjligt lätt falsettstämma in i ett Time of my Life när jag är helt
idiotsäker på att m i n inte kommer
skallra genom ben & märg på en arena, utan genom ett fyra minuter &
tjugoåtta sekunders kort swayzehett youtubeklipp. Att svårt skenberoende
femininummaskera impulsen att domdera ”Men är du helt yr i kupan karl! Vad i
helskotta står du & dillar om?” med ett lättsinnigt
konversationskorrekt ”Åh alltså, en
morgonsval slowwalk i Botaniska trädgården, det skulle vara SÅ himla
marvelous!” .
Och
när det i min lilla, lilla värld som är uppbyggd på kanskekrumbukta mig ur
konversationer
&
rotad i en övertygelse att det är så horribelt jävla glasklart att mitt största
framsteg i livet kommer att vara en sådan där fredagssväng över ruinerna av vad
som en gång var en rastplats för den parningslystna, hwilda &
hembräntutslaget blommande ungdomen & så bara raka jävla revoltörvägen hem
till
mamma & pappa.
För
alltså…Hallå? Sanity check? Även softlancentrifugerat hjärtesofta & true
colors-glimmande förhoppningar satinspunna ur ett självuppoffrande jag aldrig
någonsin skulle mäkta att praktisera själv
kan
ha en lätt oattraktiv cluelesston & befläckas av fräckheten att vifta med
ett alldeles vidunderlig
normomställt & priviligierat liv som fullkomligt fri –
;
att faktiskt kunna bootsa upp mig & följa ett oktobermulet meningsblekt
schema, att bära runt på en vardagstristess under bikerjackan medan jag
regnfrusen slentrianpendeltågar mellan morgonmatt förtretspill över blaskbilliga
torvbrygder & jargonga grovfrullegrymtningar i fikarummet & crispiga språngfries
mellan nummerlapparna på banken.
Att
bara sådär, helt jävla sonika, kunna runda butikerna i stan utan att ångestflämtande
tvångsrusa fram till reflekterande skyltfönster & MVG:s övertydliga speglar
för att peu à peu falla in i ett freezing mood som helt jävla crippled, ett
flat out failed case av Bortom All Förtröstan.
Dessutom,
att inte ens höra hur det rasslar i fickorna av massdesignade silverskedar?
Att
inte ens behöva förstå hur välsituationerad jag är som kirrar att speeddäjta
med ännu en Allra Finaste på Espresso House & brådskagramma frappémustascher
med hashtaggen ALLRA KJÄERASTE FIKAMÖ MIN oftare än tja,
aldrig.
Och
nu kan jag ju lika gärna passa på att ta en titt på den där lilla svarta dåtten
över att hinka, hacka & dela misären, bup-fostrade olycksbarn emellan:
Att
inte ens vara medveten om hur förbannat flaxfödd man är som har möjlighet att
fly -
ta
känslan av att vilja slita loss allt jävla sensommarurlakat slappt skinn över
hela kroppen & bara kuta fort som fan. In i en annan port, in i ett
kvadratmetersnålt kokvråkyffe, in någons famn, ner på en högtidsskrudad soffa i
praktfula & bjärta gardinlängder & så börja att tömma en knoxdosa med
kodein & iktorivil över min ADHD eller Borderlinediagnos.
Om
jag på något vis framstår som väldigt osympatisk vad anbelagar mina
medmänniskors psykiska vedermödor så stämmer det
alltså till fullo.
Min misär mäktar inte med sällskap. Inget
sutursammanbindat systraskap, Ingen lentungad, kelbekväm & sympatismäktande
själssjukfrändskap, ingen entente som torkar tårar med stål & truppar upp sig
bakom ryggen på en när man gör sig beredd att falla med blicken fäst på den
allra ljusaste punkten på himlen. Min misär är ett pälsverk av sträva
vargulffjun, ett vråvidunder med armarna i kors, alltid redo att slita strupen
av den som tassar för nära inpå.
Men
så måste jag ju ändå säga att jag var betydligt mer nederlagssänkt & sturig
över att ha missat Pistvakt & Pjäxpistols sommarturné
med
en kalendariummiss på två dagar.
Och
det förstås, kulturumeås stora duodragplåster Uno Svenningsson & Patrik
Isaakson på Hotell Vännäs. Men vilken mediokerklok människa skulle ens överväga
den enda kollektivtrafikmöjligheten att i trettio spänningsladdade minuter nattrulla
in mot stan mitt bland sing – a –long-
skränande, smygsnapsande, stapplande & snavande fjortistrupper - stridsfärdiga att vända sig om med breda
simulissmajl, droppa garvbomber & avfyra maskulina skrämskottbröl?
Sommar
tvåtusensjutton: debacle.
Och
insikten att jag är bättre på att gå för långt
" jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Men jag låtsas
som att du inte finns."
Mood:
söndag 17 september 2017
┼ Nu med ord: Hösten kom och vi gick så långt vi kunde. Om dig, dearly.
Tvåtusensexton:
Tvåtusensexton:
∞ The legend of
Zelda: Att katatoniskt arsla på svettiga miodynor nerklädd i
secondhandpaltor inställd i selektiv mutism & bara vänta på det där
rescuemissionet. Och när någon räcker fram en hand självklart slå bort den i
ett gläfsande & fradgande hizzy fitt för vem fan har mage att liksom bara komma
fram sådär… helt JÄVLA TOMHÄNT?
∞ Varje gång
jag sätter mig ner för
att försöka skriva.
∞ Ekonomisk
nerdatering: Verkhoyansk, som bäst.
Sommarens
elbowing: Att tackla herrkönade ”Jag älskar ditt hår” med snorkastiska ” Jovars, du kan surfa in på Happy Hairs
outlet & köpa det själv för hundranittionio kronor.”
∞ Om det här
med att sikta högt som habituellswängande
hoppjerka: Från Factory Girl till Frances till When a man loves a women till
snöyra året om till kvartingsfniss & baginboxrus & den där
vargtimmesvetten när jag bezerkbumerangar blicken till explorers träshfluidum
som sjunkit alldeles för mycket för vad portmonnäkronorna tillåter. Så. Nästa
sommar satsar jag på rökheroin & fulskjut på hufvudstadsurinoarer.
Min
nya catchphrase: ” Ursäkta för igår. Jag var lite för nykter.
t
" I´m funnier when i´m drunk. I really
am. 17 years. Ironically i´m drinkin´ to be more professional. I have
AA-friends that eventually had to cave in and admit that i´m funnier drunk, it
fuckin´ kills them, like they have to deny their own religion. " Allright,
you have a serious problem and you make jokes about it, that´s how you deal
with it. But if you ever want someone to talk to...(Don´t quit tonight d0h, we
have tickets to the Late Show! We have seen you sober, it´s a stubbing, awkward
wreck with no self-confidence. But tomorrow, i´m up at 6 a.m...oh fuck you.
It´s kind of horrifying, having the AA-guy, he who is suppose to be the
mr_know_it_all telling you to your face that you carrier is depending on your
disease. Kind of having your psychiatrist telling you that
∞Vykort
från en dödsbädd, detta år under svart countdowndun prestigepimpat med
statusbågar.
Analysresultatet: En östrogenfrondescerandes juliprunkande underlivsvamp
och en självdiagnostiserad, totalknockande släng av något så vämjeligt som
känslor.
För någon, någon som slog till med alldeles förträfflig
precision just när jag råkade befinna mig i ett väldigt utsatt men flyktigt
nightlajfläge som jävligt schlaraffrosigt rosébubblade svag. För livet.
[
Va fan. Alla kan trilla tillbaka genom en enda liten snedkänsla så du, droppa
det där överlägsna & självgoda flinet va?]
Såhåpp.
Efter allt efterklokfassande & sökslirande & klassiska symptomscåranden
så har jag liksom blivit så illa tvungen att gå ur denialm00d & acceptera
att jag uppfyller alla kriterier för att vara
Så. Jävla. Jävla. Körd.
∞ irrbloss:
” Nä vettu, hela den där grejen med poettrams slutade abrupt att vara
min kopp av te den dag då jag upptäckte whiskey” kluckade jag aningen lite för självgott
& höjde mitt glas bordeauxflådigt kvalletjut för att skåla undan mitt
irlinkompetenta självcentrerade slowvarosmattrande mot tangentbordet som en
jäkligt lönlös, hålögd krigslist när han just brassat iväg en modest fråga när
jag egentligen skulle ta &
ordbrodera honom något tja,
vackert. Läs; mollifierat duvspråkbundet
Prydligt flätat samman till något som känns & inom tighta filtrerade burspråkramar.
intellektuellt
avfjällade karesser till fraseologi.
Nån dag. Jag lovar.
Nån dag ska jag skriva om dig, ditt jävla otuktade helvete.
< Nåväl, även om vi båda vet att det är
bland det hwarmhjertligaste av kjärleksbedyringar
& att jag försöker hålla mina ord avslipsat
& uppknäppt & dig lätt
derangerad & lätt fingerad till en av mina
scengestalter, fast det är ett tufft uppdrag att nicka dig utan
dekorationsspets & utan att ekipera dig upprizzlat i förmätna faner.
Som Mitt meno mosso & min vackraste beatæ
memoriæ, du som rymmer de mest enchanterande av alla motpoler under huden, som
jag skymtar i hjässevassa sentenser som Ad utrumque paratus & känns som det feelingzsprawlande,
överväldigande gitarrsolot i patosråkkens himlaskriande, ännu inte
narkotikaklassade skynardlegala highet Free Bird ,
som mina near(to
choose)lifeexperinces när den brittiska sångbirden Melua crecendostilar & soular
Kozmic Blues som en hjärtträffsäker tour de force & jag börjar tuna ut
& tacksomfansamt losta vad jag är & aldrig kommer bli,
som On The Road Again lutad mot änglastödet på din stålbåge.
Om ecologicablossande kinder & en click n´go- perpetuell bidebreeze
av mentol & dina motsolsleenden på
altanen & om sjöholmtonade brännannätter nersnofsat i handstickat Cerulean
blue & vallhjontronen du tindrande lyfter upp mig på, hur du lånar
ut din djupt själsknutna, fingerspitzgefühlsnillerade frälsarkrans av den där Totala
Friheten [man kan slita i & dra hur långt som helst men som ändå alltid
kommer förbli ett ofärdigt projekt] & låter mig deuxtvinna samma feber mellan
mina fingrar Jag ska skriva om mig, hur att ta ett
älgkliv över singularstrecket & förlora sig själv på okänd & otrampad
terräng ibland är det vackraste man kan råka ut för,
(&
att det vackra när man tittar lite närmare ibland bara är en jävla tulipanaros
som man krampaktigt håller fast vid)
Jag ska skriva om krusfloret av vinylbrus, en besynnerlig trängtan efter
att hårt hålla fast vid dig som min hjertemära ljungeld & lominousa
norrglöd som jag inte vet vad jag ska ta mig till med & vart jag ska stoppa
den.
jag
ska skriva om hur jag sänkte volymen på min Ipod för att ligga vaken &
lyssna på dina hjärtslag & om solkatterna jag såg i ditt kök häromdagen &
jag ska skriva att dem ska vi fan behålla & veta att du är du är den enda som förstår, om alla sätt
du känns på även när du ligger på andra änden av sängen eller flera rälsmil &
tunnland ifrån mig, om hur våra ”jag älskar dig” kan låter exakt likadant som
”jag släpper taget”, att
jag tycker om att peu à peu chiffrera &
förstå dina blickar, dina leenden - att det du inte kan uttala, ibland, men
bara ibland,
likaså är
det allra värsta
någon har sagt till mig.
Och jag ska skriva om de gånger jag pekat någonstans
ut i tomma intet och viskat att ”Där. Där. Ser du? Där borta. Slutet ser liksom
så uppenbart ut härifrån.”
Hur du inte ens låtsades. Ställde dig
verklighetsfrånvänd för min skull. Hur du sträckte på ryggen & utan ett
enda spår av tvekan eller tvivel i ditt tonfall sa att det är väll klart att du
gör.
Nån dag. När allt rämnat. Nån dag som
denna kanske,
(från att ha kunnat
singularsvira fritt med ett olevt,
sjukdomsfjättrat liv av dansande, haltande & jävligt otillräckliga,
dervischer över tangenterna & se på solitudismen som ett tusculum av some
fucking breathing spejs, en fristad att tapetsera med det kvalitetstrasiga, kittlande skins-l0stiga
& fuckedupförtjusande stonemidealet;
served ice
cooled since 2 0 0 9 med vackra maximer som
”Nobody breaks
my heart”,
till att bara på några få flingiga, onenightflyktiga
essemesslust kvällar av ett som alldeles precis över bron till vid för oss den bro till Terabithia blivit ett sådan
där obnoxiöst, neurotiskt & suputtjutande relationsbryt som aldrig verkar
sluta läcka (av billigt, rött surblask antagligen) & som chesterfieldrossligt börjat vanebröla
att
”NÄ DU DIN SATANS GUBBTJUV, DU ÄLSKAR MIG FÖR FAAN INT ALLS SÅ STÅ FÖÖR
FASIKEN INTE DÄR OCH LJUG MIG RAKT UPP I TRYNET FÖR DÅ KLIPP JAG TILL DIG SÅ
HÅRT ATT DU FLYGER SOM ETT JÄDRA JEHU RAKT IN I VÄGGA! NÄ MEN HÖR DU INTE VAD
JAG SÄG? GE DIG IVÄG DIN FÖRGRÖMMADE JÄVLA FÄHUND!”.
Som till slut lade precis allt jag är nu i de snusgrova, härdade
bjässehänder som håller fast mig precis så hårt jag önskar.
Jag sa att jag inte kommer skriva om dig förens vi börjat göra varandra
illa. Så jag skriver nu.
Det
här är mitt avsked som jag inte ens bryr mig om att lägga på bordet, svartklä i en
royal flush av diagnonsensschletna & fyllesjuka därfördialoger. Jag bara
tar mina givna hålkort & reser mig från bordet innan showndown.
Farväl,kära.
Oss,
lite soundtrackat:
1. Monica Törnell: Heden. 2. BAO- vår sista dans. 3. Christina Perri: Jar of hearts. 4. Melissa Horn - De
två årstiderna. 5. Melissa Horn - du går nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)